Då och då står man inför något som är så ovant och nytt, att man inte riktigt vet vad man kan eller ska förvänta sig. Så hade en förstagångs-värdmamma det innan hon tog emot familjens första DIS-student i Januari 2016. Vi har haft ett samtal med värdmamman Helene för att få höra mer om hennes tankegångar, förväntningar och farhågor om att bli värdfamilj. Helene bor med sin make och två tonårstjejer i Köpenhamn.
Vem kom på idén att ni skulle kunna bli värdfamilj för en DIS-student?
Mina svärföräldrar hade berättat för oss hur några familjevänner haft stor glädje av att vara värdfamilj till en amerikansk student. Det var särskilt deras två söner som hade fått ut mycket av det, bland annat en positiv effekt var att deras engelska förbättrades. Familjen berättade dock också, att de lagt ner mycket tid, särskilt på deras första student, som med danska ögon framstått som väldigt fumlig, och att de flera gånger fått släppa vad de höll på med, eftersom han åkt vilse med tåget, eller som när de flertalet gånger fick åka en tur till hittegods-kontoret för att leta efter hans ägodelar.
Vår äldsta dotter Isabella föreslog sedan ett flertal gånger – faktiskt riktigt många gånger under det senaste halvåret – att vi borde prova att vara värdfamilj för en amerikansk student – och under tiden blev vår yngsta dotter också mycket positiv över idén. Tungan på vågen blev till sist att, eftersom Isabella avslutar sin engelskutbildning i gymansiet till sommaren, skulle det vara passande nu, att hon kunde använda upplevelsen positivt, i förhållande till att förbättra sin engelska.
Vad var dina första tankar om att bli värdfamilj för en DIS-student?
Jag ska inte sticka under stolen med att jag var skeptiskt till det. Jag är som person ganska privat, och som utgångspunkt tycker jag att det är gränsöverskridande att ha främmande människor tätt inpå mig – inte minst i mitt eget hem. Utöver detta ansåg jag inte att vår lägenhet var speciellt välanpassad till det, trots att vi har en stor lägenhet, är den i en planvåning och med endast en toalett.. Dessutom är både jag och min man upptagna med vårt arbete, precis som tjejerna har mycket för sig, så tyckte jag faktiskt inte att vi varken hade tid, ork eller energi för en amerikansk student – speciellt heller inte om vi också skulle ‘agera som extramamma’ och rädda vedbörande från diverse prekära situationer. Så jag har faktiskt ‘kämpat emot’ ända sedan starten och heller aldrig riktigt trott att det skulle bli verklighet.
Vad fick dig då att säga ja tll, att ni skulle bli värdfamilj?
Det är en väldigt bra fråga. Jag skulle säga att det beror på att jag har två väldigt envisa döttrar, som det i slutändan alltid är svårt att säga nej till. Jag har också, i många år, tänkt att jag vill förbättra min engelska, eftersom den är bristfällig och faktiskt försvårar för mig i mitt arbete, då jag till exempel avstår ifrån att hålla presentationer på engelska, eller kommunicera med engelska delegationer, och så vidare. Därför tänkte jag att det här kunde vara en bra anledning att ”ta chansen”, och få förbättrat mitt engelska språk.
Och hur har det gått sedan dess? Vad gör ni tillsammans? Och vad tycker familjen om det?
Hur det har varit? Det finns bara ett svar på den frågan; över all föväntan. Emely är helt enkelt fantastiskt, begåvad, reflekterande och fullständigt ‘easy going’. Hon har utan probem ingått i vår familj, och vi har en riktigt bra kemi.
På ett möte med DIS fick vi rådet att utforma några typer av ‘guidelines’, eftersom en amerikansk student inte kan gissa sig till de många skrivna – men fram för allt oskrivna – regler som finns i en familj. Alltså att vi skulle skrev ned de sakerna, som är viktiga för oss, så att det från starten finns tydliga riktlinjer, och att studenten då vet, vilka förväntingar vi har har av henne. Men eftersom det blev en hektisk ankomsthelg, där vi höll 18-års fest för vår ena dotter, hann vi aldrig med att utarbeta riktlinjerna, eller diskutera hur det är att leva i vår familj. Men på något sätt har det heller aldrig blivit nödvändigt. Emily kunde omedelbart ‘snappa upp’ hur vi gör saker här hemma och har inrättat sig efter det.
Min make och jag har en föreställning om att att Emily inte är en ‘genomsnittlig’ amerikansk student. Hon säger själv att mycket av hennes personlighet kommer från miljön i hennes hemstat och stad. Emily släcker ljuset och drar ner värmen när hon lämnar ett rum. Hon är väldigt utåtvänd, men har samtidigt ett behov att vara ensam, vilket passar in väl med oss själva. Hon planerar med jämna mellanrum aktiviteter med vänner från skolan, men är bra på att ge besked och kommunicera med oss, och kommer alltid hem ‘lugnt’. Emily är både rolig och snäll och kan ‘skojja’ runt med våra döttrar, men har samtidigt en allvarlig sida och är väldigt seriös när det gäller hennes skola.
Emily deltar i allt vad vi som familj hittar på och gör. Det innebär middagar, släktträffar och promenader med hunden. Till vardags har vi trevligt och pratar vid middagen, men tjejerna spelar också mycket kortspel och lyssnar på musik tillsammans på kvällarna. Emily hjälper tjejerna med engelskan, och de hjälper i sin tur henne med danskan. Emily ska följa med oss till vårt sommarhus i Sverige över påsk, vilket vi alla ser fram emot att visa henne. Hon reser en hel del själv och har också haft både sin mamma och pappa på besök. För några veckor sedan var hennes pappa och farbror över hos oss på middag, vilket var en väldigt stor och positiv upplevelse.
Emily och tjejerna stormtrivs, skrattar, dansar, spelar kort och pratar engelska tillsammans. För min yngsta dotter är det som att få en till syster. Och för både mig och min man har det varit en stor positiv upplevelse, som hitills inte medfört sig någonting negativt. Min yngsta dotter fyller 15 år i april månad, och vi har beslutat att fira det med en weekend i Paris, där Emily självklart följer med.
Vi är helt enkelt supernöjda med Emily, och vi har blivit mycket klokare på det ‘amerikanska systemet’ och på hur man gör saker och ser på saker i USA. Vår engelska förbättras så sakteligen, och hela familjen har löpande fått ifrågasätta saker som man hela tiden bara trott ‘är på det viset’ – men som i själva verket ofta fungerar på ett helt annat sätt i en amerikansk kontext och kultur.
Jag har väldigt svårt att se att vi inte behåller kontakten med Emily – även om avståndet är stort, och vi inte kommer kunna ha möjligheten att träffa henne så ofta.
Tusen tack till Helene för att delade sina tankar och upplevelser med oss!